lördag 10 mars 2012

Riddarrock


Hammerfall kom till stan. Och eftersom ingen jag känner var intresserad av att följa med. Så gick jag själv.



Hammerfall är en sån där grupp som det inte riktigt är okej att gilla. De har fått någon slags töntighetsstämpel över sig, trots att de är Sveriges Största Musikexport, och har sålt drygt 2,5 miljoner album. Säger man att man gillar Hammerfall, så får man oftast till svar.
- Fan de är ju astöntiga.
Må så vara, men jag gillart



Jag tycker iaf fall att de är bra, lite rörelser och ansiktsuttryck som är föråldrade, men va fan grabbarna är ju mellan 40-50 år.
Så det ter sig helt naturligt.

Det var coolt att se trummisen också,Anders Johansson. han var trummis åt Yngwie Malmsteen På 80-talet, den musik jag vart mest matad med när jag var liten.

Det fanns något med bandet som inte kändes så hårt, de tog hand om varandra. De höll om varandra, de såg till att de inte snubblade på varann eller körde in gitarrhalsen i någons panna.
Lite familjekänsla. Så i stället för att för att headbanga, vill man lägga huvudet på sne och "naaaww". Alltså jag headbangar INTE på konserter, men ni fattar grejen. Familjärt.



Allt som allt, bra musik, lite pinsamma rörelser, och definitivt bättre än att somna med ett grillchips i handen en fredagskväll.

1 kommentar: